SandraSiitari

Jag hade en gång en bror
En älskad en
Säg till mig om ni träffar honom

Dagens jobbiga fråga:
Varför struntar jag i min intuition?

Spunnit på denna fråga i timmar nu, har växt upp med en stark magkänsla och oftast litat på den och när jag inte gjort de har jag lärt mig läxan! Har oxå efter kurser och min resa till världen med healing lärt mig att ALLTID lita på känslan och det jag får till mig! Idag hamnade jag i en knepig situation med någon som står mig varmast om hjärtat och jag kände att jag borde inte vara här, jag är inte välkommen. Dock så luddigt. Men hur ska jag tolka detta?
Jag blir förvirrad och ignorerar det pga kärlek till min (familjemedlem)
Varför släpps jag inte in med öppna armar så som det alltid har gått till?
Varför får jag känslan att min närhet är påtvingad och att jag väntas att gå?
Vi har alltid varit samma kött och blod och kommer alltid att vara det!
Kan man citera detta till att kärleken gör en blind? Dock inte på samma sätt som man annars associerar! Detta är en helt annan relation.
Allt detta gör mig förvirrad. Ska jag tro på det jag känner eller strunta i vilket?
Rädslan är förlust. Så hur bestämmer man vilken av vägarna som är rätt att ta när man ständigt får dubbla budskap och blandade känslor?
Man vill inte vända en älskad ryggen men tillslut kanske det är de enda rätta för allas bästa?

Får spinna vidare på det här eller återigen lägga det på hyllan tills nästa gång! / Sandra