Oj Oj
Här var det längesen jag skrev!
Det har hänt ganska mycket sen sist. Flyttat, blivit av med jobbet båda två samt vissa andra saker som jag inte skriver offentligt om!
Mycket upp och ner gångar
Jag har passerat en gräns där jag börjat inse livets allvar.
Efter en speciell händelse/erfarenhet kände jag mig stark och tänkte att jag kunde klara allt, har jag gått igenom (ej nämnt) kan jag fatta bra beslut och göra det som är bra!
Jag är tacksam för livet och vad de ger.
MEN
Nu känner jag knappt likadant längre, jag känner mig svag som de vekaste grässtråt på en hel äng.
jag får ingenting att gå ihop, jag har insett att vissa av dom som jag trodde var nära och kunde stjälpa upp i jobbiga lägen oavsett vad,inte finns där egentligen. min "moral" säger att de är lika bra att sluta ens försöka men hjärtat säger annat. Det sårar varje gång man inser hur läget egentligen är och i mitt fall blir jag arg och besviken. Men jag går i hopp om att de kanske inte är så, att de/den man tror finns där gör de.
Jag vet inte om jag ljuger för mig själv för att hjärtat inte vill inse.
Ärligt talat så känns de som att de enda jag har är personen som dras med mig varje dag och älskar mig för den jag är. Skulle någonting hända där hade det inte funnits någonting alls, hur jag skulle hantera det de vet jag faktiskt inte.
Alla känslosamma vågor tar kraften ur mig! Jag blir osäker och känner inte för att göra någonting alls!
Ekonomin är på bott vilket ger en massa följder.
chanser som man önskat och väntat på i många år kommer upp men under omständigheterna kan man inte ta dom. F-n känner jag, det skulle bedöva lite grann faktiskt.
Jag vet inte vad jag ska göra nu, jag vet inte vad jag vill med livet. Hoppas på ljusstripor, ärliga vänner och välfärd som tidigare fanns där.
Och en sak jag måste skriva! Som är fruktansvärt sant:
Man inser inte hur bra någonting var förns det inte längre finns där
skrivit av mig något iaf, kanske va en undermedveten baktanke med att skaffa blogg ändå.
/ Sandra
